En jätte från flydda tider,
Han står på Djurgårdens mark,
Och vidt sina grenar han sprider,
Så senig och vresig och stark!
Han sekler ser komma och hasta
Sin bråda, svindlande färd,
Och ännu han skugga kan kasta
På blomstren och menniskors flärd!
Hvad har han ej sett i flydda,
Re’n länge förgätna år?
Sett stormar kring borg och kring hydda,
Sett rosor i blodiga spår.
Sett hjeltar och krigare falla
Och välden spårlöst förgå, –
Och ännu för vindarne svalla
Hans grönskande lockar ändå!
Han sett, hur de hvässat svärden,
De forna tidernas män,
Och framgått med dån omkring verlden –
Ett dån, som ej borttonat än! –
Han sett, hur de plöjdes, de första
Små fåror på andens fält;
Han sett uti knoppning det största,
Som häfder till föresyn ställt!
Han sträckt sina starka armar
Kring multnade slägtens id; –
Han hör, hur den dödlige larmar
Nu, som i den flyktade tid.
Den gamla, den utnötta saga
Om fröjder, sorger och qval,
Om men’skor som jubla och klaga,
Den hör han ännu i sin dal.
Men om i den stolta krona,
Som vidt omkring trakten höjs,
Och kring hvilken stormarne tona,
Fast ännu så snart den ej böjs –
Om i den en tanke rinner
I ensliga timmar opp,
Hur månne den gamle finner
Vårt slägte, dess mål och dess hopp?
Hur dömmer han om den äflan,
Som bullrar omkring hans fot?
Om den feberaktiga täflan,
Hvars dån brusar honom emot?
Hvad månne vår storhet gäller
Inför denne jättes mått,
Och hur högt månne inom sig han ställer
Det gamla, som vi anse smått?
Han skakar de glesa lockar
På krökta grenar till svar
Och skådar på björken, som bockar
Sig mjukt för hvar vindfläkt, som far.
Han är diplomat, han tiger,
Står trygg på sin remnade stam,
Och svarar ej dvergen, som stiger
Så sjelfklok i solljuset fram.
Men han, som af Bellmans lyra
Hört klangen i forna dar,
Och sett små dryaderna yra
Kringsvärma i månskensnatt klar,
Nog sörjer han djupt förgången
I minnet strålande dag,
Då bragden var moder åt sången,
Som ljöd uti malmfulla slag.